Me and myself...

Sitter här i min ensamhet, barnen är hos sin pappa och det är tyst. Saknar mina barns närhet.

När jag var tre år så blev min mamma ensam med sina barn. Det var jag och min lillebror och min äldre syster som blev lämnade av vår pappa. Han lämnade oss.. för ett stort intresse. Jag och min syster var hos vår pappa lite då och då.. men min bror han var för liten för att få följa med enligt hans far. Min bror var 1.5 år för liten för att få vara hos sin egen pappa. Hur kan man vara för liten för att få vara hos sin egen förälder?

Min mamma träffade ny man och han blev vår nya pappa, men under uppväxten så kunde jag sakna min biologiska far men sen när jag väl var där vilket inte var ofta så grät jag efter min mamma. Min syster blev arg på mig för att jag ville så gärna hem och var beredd på att lämna henne kvar ensam. Min syster och jag kände oss aldrig trygga med honom.. han var snäll men osäker i sin egen roll som förälder.
Senast jag pratade med honom var en dag jag satt i min bil och grät över att jag skulle skilja mig och allt var så jobbigt.. " Jag behöver din hjälp". Det var hösten 2010 och har inget hört ifrån honom sen den dagen...

Vi flyttade mycket när jag var liten och det är något jag och mina syskon gjort mycket som vuxna. Är det ett sökande efter lugn och en trygg känsla, en balans.
Skulle vilja vara en av dem som har sina föräldrar bor där jag vuxit upp, ett föräldrahem. Jag har inget föräldrahem, var är min trygghet från barndomen?
Jag har många minnen från när jag var 6 år när vi bodde i Runtuna. Jag åkte förbi mitt dagis och det hus vi bodde i då för bara några dagar sen och det kändes så härligt. Det var så mycket mindre allting. Jag kommer ihåg när jag gick på bilvägen och hur jag lärde mig vilken sida jag skulle gå på och hur vi lekte i skogen. Jag trivdes där och jag vet att jag och mina syskon var bekymrade över vår flytt till Oxelösund. Det är ingen som vet men jag undrar hur mitt liv skulle varit nu om vi bott kvar i den miljön jag kände mig trygg.

Jag vill ge min mamma beröm för att hon har tagit hand om oss så väl som hon gjort, tryggheten från min barndom är min mamma. Hon har med hjälp från min "nya" pappa tagit hand om oss och gett mig och mina syskon bra minnen och ett bra uppväxt. 
Jag har klarat mig bra fast jag inte haft min biologiska pappa med mig vid min sida så mycket som jag ibland önskat. Den dagen han ändå visade mig att jag betydde något för honom var min bröllops dag. Ja han var bara med i kyrkan och valde sen att lämna festen men han var där, han upplevde den stunden jag hade med min familj i kyrkan. Den stunden och den glädjen jag faktiskt hade då är ingen som kan ta ifrån mig.  Den dagen känns ändå väldigt långt bort för mig och ibland känns den overklig. Men den stora dagen för mig finns kvar i mitt hjärta och jag ler åt vår dag fast jag saknade personer som betyder mycket i mitt liv. Jag är väldigt ledsen att ni inte fanns med på min dag.

Jag lämnade mitt liv, min balans i livet.. för att jag upptäckte något på andra sidan. Jag var inte längre kär i min stora kärlek som jag levt med i 15 år och valde att lämna min trygghet för att jag innerst inne kan känna att jag inte var värd det livet. Nu har jag varit ifrån min balans i lite mer än 1 år och söker fortfarande efter min egen balans i vardagen. Jag har redan hunnit flytta tre gånger på den tiden och jag tror att min nya lägenhet är en stor början till en bättre balans i min och barnens vardag. Jag har levt med en ny kärlek och har kämpat för en balans med honom, vilket har tagit mycket energi och många tårar har runnit nerför min kind. Ena dagen har jag varit så glad, nöjd och lycklig. Jag var så kär och tacksam för vår kärlek till varandra.. men vår kärlek till varandra tog på oss, vår kärlek har varit jobbig många stunder och så underbara andra dagar. Vi har krockat många gånger i vår kärlek så de glada stunderna har snart försvunnit...  men jag kommer inte tillåta mig att glömma de stunderna.

Jag är glad att vara mamma till mina barn. Jag älskar mina barn över allt annat.. de är det bästa som hänt mig. : )
men jag saknar dem så mycket när de är hos sin pappa...Är så glad att de har sin pappa vid sin sida, för de är det bästa han har också.
Med tanke på att min pappa inte såg vad han gick miste om när han valde att lämna oss, så är jag glad att de har honom nära och att vi är vänner. Trots att min kärlek till honom " försvann" så betyder han mycket för mig.
Han är min vän som finns där för mig..

Att lämna en trygghet och sin balans kräver mycket av sig själv. Jag är van vid att ha mina hjärtan nära mig och att de inte finns där jämt kommer jag aldrig att vänja mig vid. När barnen inte är hos mig så jobbar jag mycket kvällar och det gör att jag förlorar tid till att vara med andra som ger mig energi och glädje. Jag kan väldigt ofta känna mig väldigt ensam och jag vet att jag lätt kan göra något åt den känslan. Klart det är skönt att få tiden för sig själv, det var tid som jag kunde sakna när jag hade min trygghet. Hur många gånger har jag inte sagt att jag behöver tid för mig själv.. den tiden uppskattas såklart när jag är ensam men den tiden väljer jag inte själv. Jag är ensam utan mina barn varannan vecka och den balansen har jag inte funnit än. Kan mer känna mig rastlös än att jag känner att det är lugnt och skönt. Får inget gjort ibland och när väl barnen kommer då är det full fart hela tiden.
Det är ju faktiskt då som jag borde ta det lugnt och mysa med goingarna..

Jag känner mig ändå glad och nöjd åt det liv jag har nu, det går åt rätt håll.
Det jag kan sakna är tid med mina barn tillsammans med vänner.. Att umgås med vänner fast jag har barnen. Mina barn skulle verkligen uppskatta att vara med mig och glada vänners sällskap. Det är något jag verkligen försöker få, jag söker mina vänner... nya vänner och gamla vänner.  : )